Whatever you want from me, whoever I try to be, I will never be there, I can never be her in your society.

"Ta dig samman!". Inga universitetsstudier här inte. Datumen jobbar mot mig och nu är jag lost. Slösurfar runt efter fotokurser och diverse konstnärliga kurser i vårt avlånga land.
Ska vi ta vårat pick och pack till London och flytta hem till den där grabben. Jag vet inte.
Mitt liv är ett mysterium.

I have to change the world, but I don’t know what to do, so I leave it up to you..

Det är lätt att idealisera 60-70 talen, när människor drevs av viljan att förändra samhället, ta del av politiken, bygga upp en gemenskap, ta hand om naturen, bryta traditionella regler och skapa alternativ till kärnfamiljen mm. Allting var förstås inte bra men ändå tänkvärt.
Drivkrafterna idag; konsumtion, karriärer, makt, hyper mm låter inte alls lika spektakulära eller positiva.

Jag skulle kanske skaffa mig långa dreads, ta fram en gitarr och föra ut bortglömda budskap…
Men människor tror sig kunna förändra längre, inte heller jag, vi har gett upp.
Jag har inte tid att tänka på världen och samhället i min jakt på en karriär inom tacolagandets ädla konst, här i mitt hungrande efter pengar… i förhoppningen om att få köpa en fin vinterjacka, fina nya skor osvosv inser jag om jag är en produkt av den tid vi lever i.

Den vita staden

Nyss vandrade jag upp för Abrahamsbergsbacken med ”svamp bob fyrkant” som ett eko i huvudet. Oj vilken skön efterfest!

Nu ska jag äta tonvis med apelsiner.

Lift thouse wings and fly away!

Min hjärna planera diverse festligheter, återseendet av vänner och bekanta känns exempelvis omåttligt frestande.
Automatiskt bortprioriteras tillfrisknandet, drivorna av näsdukar och de utsökta välgörande teerna. Till förmån för - fylla?

Snart valsar vi in i RÅTTORNAS år 2008 och det känns ju lagom roande.
Årsskiften är obehagliga, nyårslöften till för att brytas och råttor är otäcka varelser.

Siri <3

Include me out

Julstöket har påbörjats. Uppenbarligen blev det en gran, julgranskulor och allt annat som hör dessa dagar till.
Chokladasken ligger beredd på bordet i vardagsrummet och jag har naturligtvis redan nallat ett antal bitar.

Min röst är nästintill icke existerande, vilket inte bådar gott inför stundande släktmiddag, att jag förnekas möjligheten till att vrida samtalen från ointressant svammel resulterar troligtvis i min död.

Den konstnärlighet som var tänkt att utmynna i lämpliga julklappar har uteblivit.
Egentligen vill jag inget annat än att sova och förbanna ginens existens.

At my window

Himlens rosalila färg skimrar fram mellan svarta grenverk, in genom kalla fönsterglas. Woodchuckers skeva kaos formas till vackra melodier, "At my window" lyssnas på om och om igen och jag njuter av övergången i mitten av låten "I´ll tell you a story".
http://www.myspace.com/woodchuckermusic

Here comes the future

Jag är i valet och kvalet när det kommer till det mesta. Studera vs Jobba till exempel.
Ikväll var det såklart Klubbande vs Hemmakväll, jag kan inte ens få klarhet i om jag är frisk eller sjuk.
Skulle vara skönt om någon annan kunde göra alla val åt mig.

Emmabodafestivalen skickade ut sitt nyhetsbrev i dagarna, vilket bäddar för nostalgi. Jag har bara besökt festivalen två gånger (2005 och 2007), det var olika som natt och dag.

Önskar att den sista inte hade startat en alldeles speciell våg av förutspått krångel. För jag saknar ett gammalt festgäng, det ursprungliga. De där som kom med lyckan en tid när allt var stört och fint.

Här har vi bra saker: http://www.myspace.com/popovamusic

Wind up

Ingen är nåbar och jag har ingenting att göra. Tog mig an de enorma diskhögarna som legat strategiskt utplacerad på alla kökets (en gång) fria ytor. Hur jag på bara några få dagar själv lyckats stöka ner till oigenkännlighet är sannerlign ofattbart.
Lägenheten som pyntats julfin med ljusstakar i fönstren har förvandlats till en ungkarlslya (det är bara prillor och urdruckna ölflaskor som saknas).

Nu ska jag dricka te och fundera över hur någon kan se "Du är så mysig" som en komplimang.

Någon timme har gått, istället för te blev det Sahra Records band och samtal om Siris anikainsalvade knän. Det är hårt att vara proletär.

Någon gång måste du bli själv

Tittar på bilden från Emmaboda i Classicc:s bilddagbok, funderar över om blondes have more fun, lyssnar på säkerts "någon gång måste du bli själv" tänker att den är fulländad, pratar med Siri på msn om att jag inte har någon passande outfit till kvällen, äter pasta med tomatsås.

A place I know

Barn och barndom är två intressanta fenomen som jag funderat på en del.
Jag tycker mig sällan se barn i min omgivning, men så fort jag åker hem på morgonen efter en efterfest dyker de upp. Fräscha, söta och oförstörda pratar de fascinerat om livets egenheter, självklarheter blir storheter.
Barnaperspektivet glöms allt för ofta bort under uppväxten, man förslappas och uttråkas. Det spektakulära i vardagen förvandlas till trivialiteter.

Häromdagen läste jag en rad olika yrkesbeskrivningar, men jag känner mig verkligen inte mogen att fatta beslut om vad jag ska syssla med i fyrtio år.
Det hela ledde till en smärre 20årskris. Och vid alla yrkena jag tidigare funderat på stod det; "Det är inte ovanligt att man som xxxx blir utsatt för hot från sina klienter".
Jag kanske skulle satsa på en framtid som anställt på tacobar.

The Rhythm Of Your Breathing

I min almanacka står snyggt och prydligt (det kallas ironi) en lista på allt jag planerar att göra imorgon. Som en försäkring om att jag faktiskt kommer att få någonting gjort.
På något vis får jag för mig att när det är skrivet rött på vitt (röd penna) är chansen större att jag faktiskt blir klar med CV:t och städar mitt rum.
Det är löjeväckande hur mycket mindre jag tycks hinna på en dag nu mot när jag gick i skolan eller reste eller jobbade.

Nu sätter jag klockan på nio och ska ta mig upp då! Kanske att jag till och med tar en morgonpromenad!

Orkar inte lägga upp den där videon nu, det tar fruktansvärt lång tid nämligen och sömn lär vara nödvändigt om jag ska starta mitt nya sunda liv. En av punkterna i almanackan lyder nämligen ”Omvärdera ditt liv”, alltid lika dramatisk.

Anorak Christmas (piano mix)

Allting är väldigt vridet och skruvat just nu. Jag undrar hur länge jag kan skjuta upp jobbsökandet och förneka att det vore bra om jag hade något mer seriöst och viktigt att göra om dagarna. Kanske kommer jag aldrig ur det här lite lagom trevliga slackerlivet där prioriteterna blir; mat, musik, prat, fest och sömn. Problemet är att det låter och är ganska bra..
Jag är ju trots allt en våg och någon sa att vågens högsta lycka vore att få guppa omkring i en badring... (vilket är en träffsäker beskrivning på vad jag har för mig nuförtiden).

Och så vill jag ju självfallet skriva ett svar på ett blogginlägg; Miranda tack för att du finns! <3 Vårat favoritcafé i Madrid: