The way you put things when you are drinking, is the way I put things when I am thinking..

Dagarna går och jag sitter ganska ofta framför datasidan som ska föreställa min CV. Har bara lite svårt att komma vidare. Vad ska man skriva? Jag har inga tidigare erfarenheter av att jobba på café, restaurang, eller i mataffär (om man inte räknar med två veckas prao på ett café, men det var fyra år sen och jag lärde mig ingenting).
Och sen ska man skriva om sig själv…

Mitt humör är som en berg och dalbana. Twig spelningen höjde mig i alla fall till skyarna och jag skulle gärna vilja veta vem anonym i snelugg är.
Paddington Distortion Combo fascinerade, men det är synd att människor nödvändigtvis ska vara så otroligt långa att filmvisningen skymdes till hälften av allas bakhuvuden.

Ikväll är det obehagliga utstyrslar och galna dance moves som gäller.
Halloween here I come. Mohahaa..

don´t stop thinking about tomorrow..

Saknar fortfarande Madrid och den där känslan av att man kan driva runt i all evighet utan att någon ifrågasätter en, inga förpliktelser, inga måsten, inga gamla ingrodda intriger. Så skönt att säga; ”Jag är backpacker” istället för; ”Jag är arbetslös, öh jobbsökande.. ööh bor fortfarande hos mamma”.

Thomas delade min och Mirandas kärlek till Madrid, det var ordinärt att prata med någon som kände till gatorna, stämningarna. Det gjorde att allt blev levande igen.

Jag har skrivit som en besatt idag. Så inom kort finns hela resan på hårddisken och jag nöjer mig inte med färre än 100 sidor.

Har lyssnat på fleetwood mac efter ett tips från någon som fick ett tips från någon annan. Jag är överlycklig att jag nu givit bandet en ny chans sen den förra för många år sen. På den tiden förstod jag sannerligen ingenting.

Ett blogginlägg gjorde att jag insåg hur lätt det är att dra förhastade slutsatser om mentaliteten i främmande länder. Kanske bör man leva ganska länge i ett land innan man uttalar sig...
Den svenska mentaliteten är nog i alla fall långt ifrån vad Dickon anar, något säger mig att han aldrig sett tonårsflickor som sliter åt sig gratisbyxor inne på HM.

Ett annat blogginlägg fick mig att inse hur gärna jag vill ha en spansk mossebakelse (men jag får nog nöja mig med vad som finns i kylen.. yee ey)…

It only matters for those to whom it matters..

Indiepopen lever kvar, orörd. Musiken, kläderna så ouppblandade att jag får svindel. Levande ljus och så ett mytomspunnet original. Dickon Edwards.
Vi virar in oss i filtar och pratar om vår växande kärlek till värmelampor. En berömdhet vandrar omkring med leende läppar, vi är inte de enda som kommit hit för dandy Dickon.



Synd bara att det vackra tvunget skulle övergå i köttmarknad och dessa obehagliga äldre män med fjolliga mobiltelefoner.
Dags att fly.

common people

Hade glömt allt vad den här staden är.

Jag har varit i alla stader

Gardagen, kvallen, natten och morgonen har fatt mig att tanka om. Valencia kommer kanske aldrig att bli mina drommars stad, men efter nagra cervezas pa olika barer och klubbar visar sig manniskornas mentalitet vara langt ifran vad jag anat. For hjalpsamheten, vanligheten och gladjen rader det ingen brist pa.
Jag trivs har.

Nagon skrev "vi ses imorgon", men jag langtar inte hem, insikten om att vi anlander till skavsta sa snart kanns avlagsen.. omojlig for min hjarna att greppa.
Jag planerar in min framtid efter nya resor, till Berlin, till Goteborg, till Madrid. Tanken pa att stanna pa en plats under lang tid har borjat skramma mig.
Jag vill inte sla rot nagonstans for det finns sa mycket att uppleva, sa manga platser att besoka.

is this it?

Saknaden av vara alskade kvarter i Madrid gor det svart att uppleva nagot nytt. Tanken pa glasen rodvin pa drommarnas torg och fikastunderna pa motsvarigheten till cafè string ger mig rysningar. For nar kommer vi dit igen?
Idag spenderade vi en lang tid pa tagstationen i forhoppningen om en kostnadsfri tillbakaresa. Men tagen och konduktorerna ville inte det samma som vi.

Valencia ar en stad som stannat upp mitt i de trottsiga tonaren. Alla chicos tittar med kaxiga och harda blickar, kammar upp haret i tintinfrilla och hyllar det lokala fotbollslaget. Byxorna ar baggy attityden ar "vi har iallafall insett grejen".
Var ar de smaskaggiga mysiga indierock spaniorerna i stupror och converse?

Jag har inset att detta ar Spaniens motsvarighet till Vallingby och vi reste ifran Spaniens motsvarighet till Soder.

Inte ens apelsinerna har har levt upp till mina farvantnngar..

Pa nationaldagen vandrade vi i skymningstid mot en slags "indie" klubb, men insag snart att stamningen gjorde promenader i morka kvarter till en dalig idé.
Vi hamnade slutligen pa ett torg inringat av statlig arkitektur, dar stamningen var vanligare an jag upplevt den sedan vi anlande, ljudridan bestod i gatugitarristens melodi: "panta mera".