Ingen är nåbar och jag har ingenting att göra. Tog mig an de enorma diskhögarna som legat strategiskt utplacerad på alla kökets (en gång) fria ytor. Hur jag på bara några få dagar själv lyckats stöka ner till oigenkännlighet är sannerlign ofattbart.
Lägenheten som pyntats julfin med ljusstakar i fönstren har förvandlats till en ungkarlslya (det är bara prillor och urdruckna ölflaskor som saknas).
Nu ska jag dricka te och fundera över hur någon kan se "Du är så mysig" som en komplimang.
Någon timme har gått, istället för te blev det Sahra Records band och samtal om Siris anikainsalvade knän. Det är hårt att vara proletär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad ,myyysigt det låter med din stökiga lägenhet! Och vem är det som säger "du är så mysig!?" haha. Puss!!!
Nja, inte så fräscht.
När ska du komma över och hänga här, känns som evigheter sen!
"Schhh, schh"- och så slutklämmen du vet.
puss
Skicka en kommentar